Ja så var clinicen över för den här gången, fulltecknad som sist trots att några var på annat, alltså några nytillkomna. Kul var att de nytillkomna också var mycket nöjda och nu när vi redan har bestämt nytt datum, 6-9 mars, så måste vi ha träningar även på torsdagskvällen, många har redan anmält både av nytillkomna och någon som pratat med andra nöjda ryttare som alltså inte har varit med ännu, JÄTTEKUL. Ni som vill vara med nästa gång och inte meddelat mig det, gör det snarast via mailen, gärna på kontakt-sidan, men inte via SMS, min telefon är inte pålitlig längre, den spelar död ibland för att slippa jobba, tycker säkert att senaste tidens övertid kan den plocka ut i form av ledighet.
Det är så roligt när en ryttare har ridit och kommer upp efteråt för att ta en kopp kaffe och ofta en kladdkaka, som tydligt blivit populär trots innehållet, och uttalat vara mycket nöjd och vill anmäla till nästa kurs för att säkert få vara med då också.
Stormen försökte sätta käppar i hjulen för oss men lyckades inte, några omflyttningar för att stormen skulle avta lite, den var ju faktiskt bara igång halva dagen, så flöt det på bra ändå. Iris fikapauser och middagsraster blev visserligen (som sist) inte så långa som beräknat utan de användes mest till att justera tiderna, hon går så mycket upp i sin roll som tränare så hon har svårt att avsluta trots att jag knackar på rutan för att uppmärksamma henne på tiden. Att hon gör så skadar ju ingen ryttare, tvärtom, bara hon inte sliter ut sig själv, vi vill ju fortsätta. Att det inte är lätt detta med dressyrträning fick någon erfara, ibland blir det ett litet s.k. bakslag, man tycker inte att man kan någonting, att man inte ens kan rida men med kontinuerlig träning, blod, svett och tårar så kommer man till sist dit man vill, som Iris säger, hon kan inte göra underverk på ett par clinicar, hon är  mänsklig och annars skulle vi rida Olymiska spelen allihop om ett par år. Nej det är bara att acceptera, bita ihop och fortsätta träna, Blod = skavsår, svett =vet alla och tårar = kommer lite då och då! Fortsätt kämpa!
En liten historia om besöket som inte alla fick höra ska jag iallafall berätta, så ni som såg oss skratta vet vad vi skrattade åt. Patrik (min son) var upp vid halv-6 tiden på morgonen och åt lite (han är diabetiker och var s.k. låg), Iris hörde att någon var uppe samtidigt som hennes man skickade ett SMS. I vårt hus kan man ibland ta emot SMS men oftast inte skicka om man inte står på en viss plats i huset. Iris som vaknat passade på att gå ut för att skicka ett SMS tillbaka eftersom hon var vaken och stormen hade bara börjat lite. Ut i mörkret med mobilen framför sig, letande efter en plats med mottagning, ja hon hittade så småningom och skickade sitt SMS, sedan vände hon sig om för att gå tillbaka in i värmen i huset, stormen hade tilltagit. Huset var nu mörkt, allt var släckt, famlade sig fram till huset, och tog i handtaget, LÅST! Hon knackade försiktigt ett antal gånger men ingen hörde henne, Patrik hade gått och lagt sig igen, skiit. Men aha, visst har vi en bakdörr som hon trodde brukar vara öppen, fram med telefonen som en ficklampa, trasslade sig igenom pannrummet och hittade dörren, LÅST, skiit. Tillbaka genom pannrummet, ut igen på framsidan bara för att konstatera att stormen kommit på riktigt. Letade sig ut till mottagnings-platsen och ringde in. Vi får alltså ett samtal, vid 06.15, från Iris som vill komma in, hon är utelåst.
Kan ni tänka er vilket uppvaknande man får av ett sådant samtal vid den tiden, kanske tur att man var halvvaken av stormen så att vi inte bara lade på luren och trodde det var en dröm.
Det var inte Patrik som låst henne ute, låstet på vår dörr är lite knepigt och Iris hade inte låst upp riktigt och när hon sen stängde dörren så slog låstet igen.
Eftersom jag vet att Iris läser här och försöker förstå så vill jag avsluta idag så här 

And at last, Iris did you find you car-key?
And Thank you Iris and we looking forward to se you in mars!!!!